Saccotini med rosa sås

Pasta är underbar mat som går att improvisera hur mycket som helst med. Eller så kan man vara rabiat nördig och hävda att det finns bara ett rätt sätt att tillaga en rätt Att Carbonara i Sverige allt som oftast betyder en tjock vit sås med trista skinkbitar i har jag kommit att acceptera och låta bli att äta, men när nån på fullt allvar säger sig laga en äkta autentisk Carbonara - och blandar lök i - då får jag skrämselhicka. Ändå har jag inga som helst skrupler när jag rycker i kylskåpsdörren och svänger ihop nåt av vad som råkar finnas hemma. Detta recept är inte autentiskt italienskt alls, det är karibisk vardag och middag på bordet snabbt. Det blev väldigt gott, och svärynglet beordrade recept på bloggen pronto. Detta ska lagas i svärynglets eget kök vad lider.

Det här behövs:

500 g fylld pasta, jag använde Matric Saccotini med prosciutto crudo

500 g bacon/rökt sidfläsk

1 röd paprika

8-10 soltorkade tomater

ev lite hackad röd chili/inlagd jalapeño

ca 2 dl grädde

ca 2 dl köttfond/buljong

salt & peppar

Gör så här:

Börja med att sätta på pastavattnet (glöm inte salta 1 tsk per liter). Skär bacon i strimlor eller sidfläsk i tärningar. Släng detta i stekpannan på hög värme.

Skär paprika och tomater i tärningar. Hacka chili om du vill ha lite hetta. Om bacon/fläskbitarna fått färg öser du ner paprika, tomat och chili.

Har pastavattnet kokat upp? Häll i pastan och ställ en äggklocka. Sex minuter?

Låt paprikan och det andra fräsa en stund och slå sedan på grädde och fond/buljong i stekpannan. Såsen får puttra ihop lite innan du smakar av, rör i salt & peppar om det behövs.

Källa: eget, http://mzkaribien.blogspot.com/

Croque Monsieur

I dag kom jag hem trött och sliten efter en lång dag på stan, avslutad med veckohandling som sög den sista musten ur mig. Absolut ingen lust alls att laga mat. Ingen tid heller, med tanke på att klockan var sådär åtta på kvällen. Öppnade kylen. Förvånansvärt få alternativ på färdig mat, ingen bortglömd lunchlåda att slänga in i mikron. Övervägde en stund att gå loss på en ett par Crème brûlée som blivit kvar sen i går. Sen kom jag ihåg att jag faktiskt kommit ihåg att köpa dijonsenap. Så jag kom på bättre tankar, och med helt överkomlig insats av tid och energi kunde jag hugga in på en vrålgod varm macka med en fin sallad till.

Det här behövs till en macka:
2 skivor ljust franskbröd
smör att steka i
2 skivor skinka, gärna kokt
2 teskedar fransk dijonsenap
2-4 skivor ost

Gör så här:
Smöra två skivor bröd och lägg dem med smörsidan mot varandra.

Lägg på skinka och ost, bred på dijonsenap.


Värm upp stekpannan. Lägg i en rejäl smörklick.

Lyft nu upp översta brödskivan och lägg den med smörsidan neråt i stekpannan. Lägg på nästa brödskiva som nu har smörsidan upp.

Stek mackan på ganska svag värme (3 av 6) så att osten hinner smälta innan mackan blir bränd på utsidan.

Vänd mackan försiktigt och stek den andra sidan.

Gör i ordning en sallad medan mackan steks. Småbladig romansallad, gurka och rödlök tog jag. Smaksättare fick bli hackad persilja, salt & peppar och så lite pressad citron.


Variationer:
Det finns många varianter som alla sägs vara original till Croque Monsieur, somliga utesluter senapen, andra svär att det ska vara skivad tomat i. Vissa tycker att mackan ska doppas i uppvispat ägg, eller en blandning av ägg och mjölk, innan den steks. Några grillar mackan och lägger osten ovanpå. Åter andra toppar den stekta/ugnsgrillade mackan med béchamelsås (vitsås), strör lite ost över och gratinerar. Och så finns det de som placerar béchamelsåsen inuti.

Några varianter som fått egna namn:
Croque Madame – en Croque Monsieur som serveras med stekt ägg ovanpå
Croque Provencal – en Croque Monsieur med tomatskiva i, ev byts senap ut mot majonnäs med örter
Croque Señor – en Croque Monsieur med tomatsalsa i
Croque Auvergnat – den vanliga Gruyèreosten byts ut mot ädelost/grönmögelost
Croque Norwégien – en Croque Monsieur där skinkan bytts ut mot rökt lax
Croque Gagnet – här har skinkan bytts ut mot Andouille, en fransk/cajun-kryddig korv


Källa: rätt som serverats på franska caféer sedan 1910-talet

Sötsaker av rotsaker

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ofta blir det bra ändå, kanske till och med bättre än man hade tänkt sig. Som de där kotletterna från barndomen som växte upp med lite soltorkade tomater och balsamvinäger. I dag blev det inte så lyckat. Och det trots att jag gjorde precis som jag tänkt mig. Eller precis för att jag gjorde som jag tänkt mig så smakade det inte alls som jag tänkt mig.

Den allra första majdagen detta år var inte direkt inbjudande för den där lätta middagen med italienskt småplock som prosciutto, coppa, salami med ciabatta, filoncini, vattenmelon, druvor. Majsolen doldes bakom tunga regnmoln och temperaturen höll sig plågsamt nära nollan så jag rotade i kylen efter nåt annat. Potatisgratäng var det länge sedan jag gjorde, gott och värmande. Åh, kolla kålrot, den hade jag glömt. Rotmos kanske? Fast jag har inget som passar till. En rotfruktsgratäng? Japp. Så får det bli.

Potatis, palsternacka, morot och kålrot skalades, skivades och varvades fint. Ett par rödlökar fick också hänga med. Salt, peppar, grädde. Överväger en raid i rosmarinkrukan men besinnar mig, jag har inte lamm till utan fläskfilé.

Jag vet inte riktigt varför jag blev så förvånad över resultatet.

En vacker gratäng, där grädden bubblat upp och skapat nötbruna pölar. Ett första litet styng av ond aning. Hmm. Karamelliserad grädde. Sött. Morot. Sött. Kålrot. Sött. Lök. Sött.

Den första tuggan bekräftar. Det är klart att det smakar sött. Kålrot+morot+potatis+köttbuljong är inte ett dugg likt kålrot+morot+potatis+palsternacka+rödlök+grädde.

Nu kan det hända att resultatet påverkades av att jag använde laktosfri grädde. I den är mjölksockret, laktosen, nedbrutet till galaktos och glukos. Det borde inte bli någon skillnad mot vanlig grädde, det totala kolhydratinnehållet är detsamma som i vanlig grädde - 3 gram per 100 gram grädde.

Gratängen var inte oätlig. Men den var inte rätt till fläskfilén, och jag kommer nog inte att göra något nytt försök med gräddig rotfruktsgratäng.

Nästa gång gör jag ugnsrostade rotsaker med olivolja, vitlök och rosmarin eller så gör jag rotmos.

Kotlett & potatis

Tänk ibland undrar jag hur min hjärna är funtad. Somliga dagar verkar det högst omöjligt att ta den rakaste vägen, att följa en enkel instruktion. Även om det är min egen idé från början kan jag raskt hamna på ett sidospår som tar mig någon annanstans. Så blir det ofta när jag skriver, bloggar. Så ock med matlagningen.

Den här dagen var jag helt inställd på husmanskosten milda smakminnen från barndomen. Kotlett och potatis helt enkelt. En gräddig sås med bara lite allkrydda eller grillkrydda och en skvätt soya. Kokta grönsaker. Morötter förstås, och ärtor. Kanske har jag broccoli kvar i frysen? Kokt potatis till förstås.

Redan i mataffären tog jag det första sidosteget. Jag lät mig förföras av en binge Mikliröda miniplommontomater. Väl hemma åkte potatisen i grytan, med vatten och havssalt på. Sen fann jag mig plötsligt stå och göra en tomatsallad istället för att skala morötter. Nåväl, har man tagit Fan i båten får man ro honom i land, tänkte jag och fortsatte skiva rödlök i lövtunna skivor och repa små envisa timjanblad från stjälkarna. Olivolja, lite balsamvinäger, flingsalt och några tag med svartpepparkvarnen.

Jaha, nu har jag ju duktigt avvikit från barndomen. Balsamvinäger passar inte så vidare bra ihop med allkrydda. En riktig sås-Maja är jag, så att servera kotletten naken eller bara med lite sky till potatis och tomatsallad finns inte på kartan. Utan någon klar plan började jag bryna kotletterna, kryddade med nymald 4-peppar (svart, vit, grön, rosé). Jag hade förresten benfri kotlettrad som jag skar i tunna skivor, ca 8 mm.

Vispade ur pannan med lite vatten, så på med ett par dl grädde och en pod köttbuljong, och ner med alla kotletterna. Medan såsgrunden fick koka ner lite rotade jag runt i kryddskåp, skafferi och kylskåp. En halv burk puré på soltorkade tomater rörde jag ner i såsen. Smakade. Mmm, den där tomatpurén funkar i grädde också, fast mer smak behövs förstås. Mer av den där 4-pepparn. Lite timjan för att komplettera tomatsalladen. Nja. Fortfarande mesigt. En skvätt balsamvinäger lyfte såsen från barndomsmes till vuxennivå.





Riktigt gott blev det. Förstås inget nyskapande trendigt så, men trevlig vardagsmat som jag kommer att göra fler gånger. Då steker jag nog några extra kotletter, Svärynglet och jag sånär gick en match om vem som skulle få de sista kotletterna till lunch.


En 30-minutersmiddag borde egentligen inte innehålla kokt potatis för då underskattar man hur lång tid det faktiskt tar i köket. Men om man är rask på att skala potatisen, skär den i bitar, och kokar upp vatten i vattenkokare så kommer man nära den den halvtimmen. Annars kan man förstås servera kotletterna med till exempel frysdiskens klyftpotatis, med ris eller något gryn som matvete.