Leverbiff på pappas vis

Somliga maträtter kommer man sig inte för att laga själv, trots att man gillat dem hos kompisar, i föräldrahemmet, på skolan (jo, sånt händer), vid fest med catering, på restaurang.

Som barn gillade jag leverbiff. Hemma, vill säga. Den där stabbiga hockeypucken som skolan serverade var inte värd namnet. Men pappas leverbiffar... tunna, oförfalskade, med smaklig stekyta och några skedar skedblad sås... aaahhh.

I sommar satt vi utanför pappas husvagn och snackade matminnen. Kroppkakor, farmors blodpalt, mattanten Hilmas underbara sås som pappa slickade av tallriken första dagen i skolan, min högstadieskolas leversås serverad med ris och lingonsylt. Och så leverbiffen då. Pappas. Nån annan har jag aldrig gillat.

Det är nu 26 eller 27 år sedan jag åt pappas leverbiffar. Inte har jag tänkt på att be om dem när vi hälsar på. Och nej, jag har aldrig prövat göra dem själv. Varför? Tja, jag trodde det skulle vara krångligt och svårt, och inte bli bra. Men nu bad jag om receptet, och i kväll har jag gjort dem. Kära nån så gott det var! Inte svårt alls heller. Lite kladdigare och mer tidskrävande än jag har tid för en vardagsmiddag - men det blir definitivt leverbiff nån söndag framöver!

Receptet kunde knappast vara enklare heller.

6-7 hg ungnötslever
3 råa potatisar
1 rå lök




mal på fina skivan
salt
svartpeppar
blanda
klicka med en sked ner i het smörad stekpanna
smaka, mer salt eller peppar?
stek resten
vispa ur stekpannan med mjölk eller grädde för lite sås
salt
svartpeppar

mitt enda tillägg till receptet är en halv tärning mörk oxbuljong, nedrörd i grädden, för jag gillar mycket sås

och så bilderna förstås