Pappas köttbullar

Det finns vissa maträtter som är starkt förknippade med barndomen. Som man känner doften av och känner sig förflyttad till ett köksbord i en annan tid en annan plats. Kanske älskade man rätten djupt redan då. Kanske har man kommit att förstå sig på den långt senare.

Ett är säkert; man vet precis hur rätten ska dofta och smaka. Som den alltid gjort. Förstås. Det är inte som köttfärssåsen som får olika karaktär beroende vilket humör man är på och ifall man kommit ihåg att köpa vitlök. Nänä. Barndomens mat messar man inte med. Don't fix what ain't broken.

I mitt barndomshem serverades inte mammas Scans köttbullar. Inte mamma Karibiens köttbullar heller. Jag tänkte inte på det då, men det var pappa som gjorde köttbullarna. Eller köttfärslimpan. Det var samma rätt egentligen, bara med mindre tidsåtgång. Smaken var densamma. Som alltid.

När jag flyttade hemifrån ett par månader efter 18-årsdagen var köttfärslimpan/köttbullarna bland det första jag gav mig på när jag ledsnat på mexicanasoppa och blodpudding. Först frågade jag morsan om receptet. Lagade till. Tittade i djup förundran på köttfärslimpan jag åstadkommit. Det var liksom fel färg. Smakade. Men, nej. Så här skulle den inte smaka. Modern förstod ingenting. Så här smakade hennes köttfärslimpa alltid. Fast det kanske är pappas du är ute efter? Det var det. Ett decennium av lycksaligt köttbulle- och köttfärslimpalagande följde. Sen slutade Konsum sälja just den allkryddan som gav den speciella smaken.

Febrilt letande och provlagande bland alla allkryddor från alla varumärken jag fick tag i. Ingen hade den rätta twisten. Några år av håglöst köttbullerullande tog vid. Visst blev det köttbullar. Helt okej köttbullar. Men inte pappas köttbullar. Tills en dag när Överskottsbolaget slog upp sin portar i stan. En serie kryddor. Som hette nästan precis som de där som Konsum inte längre hade i sitt sortiment. Kryddhuset. Färgen såg rätt ut. Påsen slet jag upp redan i bilen. Yes! Det var rätt :)

Den aromen tar jag aldrig fel på. En aning av doften från pappas haka en tidig sommarmorgon. Aldrig vinter. Då fick skägget växa. Men på sommaren, då var det Aqua vera. Åtskilliga gånger har jag fått berättat för mig om den gången jag kröp upp i pappas famn och sa "åh pappa du luktar så gott. Som stekt potatis."
I dag har jag njutit av doften igen. Det blev köttfärslimpa till middag. Med kokt potatis, brunsås, röd vinbärsgelé och en driva rivna morötter. Nån bild blev det inte, jag var lite för glupsk. Men här kommer receptet.


Det här behövs till köttfärslimpan:
1 stor gul lök
smörklick
1 1/2 -2 dl buljong eller fond
ströbröd
1 msk Kryddhuset allkrydda
2 tsk paprikapulver, milt
1/2 tsk salt
1/2 tsk svartpeppar
2 tsk soja, typ mushroom soy
1 stort ägg
800 -1000 gram köttfärs

Det här behövs till brunsåsen:
3 msk eller 50 g smör
3 msk eller 1/2 dl vetemjöl
8 - 10 dl vatten
1 1/2 tärning Knorr mörk oxbuljong
1 tsk Kryddhuset allkrydda
svartpeppar
en skvätt Colorit som-man-förr-kallade-soya-men-numera-benämns-sockerkulör

Gör så här:
Sätt ugnen på 225 grader och gör i ordning potatiskoket.

Hetta upp vatten till buljong/fond och blanda ihop den. Rör ner kryddorna, och sedan ströbröd lite i taget, det ska bli en ganska fast gröt. Pass på, för det fortsätter svälla efter du hällt i ströbrödet.

Hacka löken fint, och låt den svettas i lite smör. Rör ner löken och ägget i ströbrödssmeten. Till sist rör du i köttfärsen och fortsätter röra tills smeten är väl blandad.

Forma två köttfärslimpor i en ugnsfast form, ställ in i ugnen tills köttfärsen är genomgräddad. Hur lång tid det tar beror på hur tjocka eller smala du gör limporna. Det brukar bli klart ungefär samtidigt som potatisen, i alla fall för mig som kokar fast potatis med skal och gör smala köttfärslimpor.

Dags för såsen. Låt smöret smälta i en kastrull. Ha vattnet till hands. Vispa ner vetemjölet i smöret, låt det brynas en aning. Häll raskt på 3-4 dl vatten, vispa ordentligt tills alla klumpar är borta. Vispa ner mer vatten, börja med totalt 7 dl och låt såsen koka upp.

Tillsätt smaksättningarna. Ta det lugnt med Coloriten -det blir snabbt väldigt mörkt. Kolla konsistensen på såsen, späd tills du är nöjd. Smaka sedan av.

Glöm inte skala och riva ett gäng morötter innan du hugger in på maten. Man måste ha rivna morötter till köttfärslimpa. Till köttbullar kan man fuska och göra en grönsallad. Men inte köttfärslimpa. Finrivna morötter. Det är lag på det.


Källa: Pappa förstås. Fast han kommer att säga att så gör inte han köttfärslimpa. Längre. Tillägger jag då. Men det är ett annat blogginlägg.

Saccotini med rosa sås

Pasta är underbar mat som går att improvisera hur mycket som helst med. Eller så kan man vara rabiat nördig och hävda att det finns bara ett rätt sätt att tillaga en rätt Att Carbonara i Sverige allt som oftast betyder en tjock vit sås med trista skinkbitar i har jag kommit att acceptera och låta bli att äta, men när nån på fullt allvar säger sig laga en äkta autentisk Carbonara - och blandar lök i - då får jag skrämselhicka. Ändå har jag inga som helst skrupler när jag rycker i kylskåpsdörren och svänger ihop nåt av vad som råkar finnas hemma. Detta recept är inte autentiskt italienskt alls, det är karibisk vardag och middag på bordet snabbt. Det blev väldigt gott, och svärynglet beordrade recept på bloggen pronto. Detta ska lagas i svärynglets eget kök vad lider.

Det här behövs:

500 g fylld pasta, jag använde Matric Saccotini med prosciutto crudo

500 g bacon/rökt sidfläsk

1 röd paprika

8-10 soltorkade tomater

ev lite hackad röd chili/inlagd jalapeño

ca 2 dl grädde

ca 2 dl köttfond/buljong

salt & peppar

Gör så här:

Börja med att sätta på pastavattnet (glöm inte salta 1 tsk per liter). Skär bacon i strimlor eller sidfläsk i tärningar. Släng detta i stekpannan på hög värme.

Skär paprika och tomater i tärningar. Hacka chili om du vill ha lite hetta. Om bacon/fläskbitarna fått färg öser du ner paprika, tomat och chili.

Har pastavattnet kokat upp? Häll i pastan och ställ en äggklocka. Sex minuter?

Låt paprikan och det andra fräsa en stund och slå sedan på grädde och fond/buljong i stekpannan. Såsen får puttra ihop lite innan du smakar av, rör i salt & peppar om det behövs.

Källa: eget, http://mzkaribien.blogspot.com/

Croque Monsieur

I dag kom jag hem trött och sliten efter en lång dag på stan, avslutad med veckohandling som sög den sista musten ur mig. Absolut ingen lust alls att laga mat. Ingen tid heller, med tanke på att klockan var sådär åtta på kvällen. Öppnade kylen. Förvånansvärt få alternativ på färdig mat, ingen bortglömd lunchlåda att slänga in i mikron. Övervägde en stund att gå loss på en ett par Crème brûlée som blivit kvar sen i går. Sen kom jag ihåg att jag faktiskt kommit ihåg att köpa dijonsenap. Så jag kom på bättre tankar, och med helt överkomlig insats av tid och energi kunde jag hugga in på en vrålgod varm macka med en fin sallad till.

Det här behövs till en macka:
2 skivor ljust franskbröd
smör att steka i
2 skivor skinka, gärna kokt
2 teskedar fransk dijonsenap
2-4 skivor ost

Gör så här:
Smöra två skivor bröd och lägg dem med smörsidan mot varandra.

Lägg på skinka och ost, bred på dijonsenap.


Värm upp stekpannan. Lägg i en rejäl smörklick.

Lyft nu upp översta brödskivan och lägg den med smörsidan neråt i stekpannan. Lägg på nästa brödskiva som nu har smörsidan upp.

Stek mackan på ganska svag värme (3 av 6) så att osten hinner smälta innan mackan blir bränd på utsidan.

Vänd mackan försiktigt och stek den andra sidan.

Gör i ordning en sallad medan mackan steks. Småbladig romansallad, gurka och rödlök tog jag. Smaksättare fick bli hackad persilja, salt & peppar och så lite pressad citron.


Variationer:
Det finns många varianter som alla sägs vara original till Croque Monsieur, somliga utesluter senapen, andra svär att det ska vara skivad tomat i. Vissa tycker att mackan ska doppas i uppvispat ägg, eller en blandning av ägg och mjölk, innan den steks. Några grillar mackan och lägger osten ovanpå. Åter andra toppar den stekta/ugnsgrillade mackan med béchamelsås (vitsås), strör lite ost över och gratinerar. Och så finns det de som placerar béchamelsåsen inuti.

Några varianter som fått egna namn:
Croque Madame – en Croque Monsieur som serveras med stekt ägg ovanpå
Croque Provencal – en Croque Monsieur med tomatskiva i, ev byts senap ut mot majonnäs med örter
Croque Señor – en Croque Monsieur med tomatsalsa i
Croque Auvergnat – den vanliga Gruyèreosten byts ut mot ädelost/grönmögelost
Croque Norwégien – en Croque Monsieur där skinkan bytts ut mot rökt lax
Croque Gagnet – här har skinkan bytts ut mot Andouille, en fransk/cajun-kryddig korv


Källa: rätt som serverats på franska caféer sedan 1910-talet

Sötsaker av rotsaker

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ofta blir det bra ändå, kanske till och med bättre än man hade tänkt sig. Som de där kotletterna från barndomen som växte upp med lite soltorkade tomater och balsamvinäger. I dag blev det inte så lyckat. Och det trots att jag gjorde precis som jag tänkt mig. Eller precis för att jag gjorde som jag tänkt mig så smakade det inte alls som jag tänkt mig.

Den allra första majdagen detta år var inte direkt inbjudande för den där lätta middagen med italienskt småplock som prosciutto, coppa, salami med ciabatta, filoncini, vattenmelon, druvor. Majsolen doldes bakom tunga regnmoln och temperaturen höll sig plågsamt nära nollan så jag rotade i kylen efter nåt annat. Potatisgratäng var det länge sedan jag gjorde, gott och värmande. Åh, kolla kålrot, den hade jag glömt. Rotmos kanske? Fast jag har inget som passar till. En rotfruktsgratäng? Japp. Så får det bli.

Potatis, palsternacka, morot och kålrot skalades, skivades och varvades fint. Ett par rödlökar fick också hänga med. Salt, peppar, grädde. Överväger en raid i rosmarinkrukan men besinnar mig, jag har inte lamm till utan fläskfilé.

Jag vet inte riktigt varför jag blev så förvånad över resultatet.

En vacker gratäng, där grädden bubblat upp och skapat nötbruna pölar. Ett första litet styng av ond aning. Hmm. Karamelliserad grädde. Sött. Morot. Sött. Kålrot. Sött. Lök. Sött.

Den första tuggan bekräftar. Det är klart att det smakar sött. Kålrot+morot+potatis+köttbuljong är inte ett dugg likt kålrot+morot+potatis+palsternacka+rödlök+grädde.

Nu kan det hända att resultatet påverkades av att jag använde laktosfri grädde. I den är mjölksockret, laktosen, nedbrutet till galaktos och glukos. Det borde inte bli någon skillnad mot vanlig grädde, det totala kolhydratinnehållet är detsamma som i vanlig grädde - 3 gram per 100 gram grädde.

Gratängen var inte oätlig. Men den var inte rätt till fläskfilén, och jag kommer nog inte att göra något nytt försök med gräddig rotfruktsgratäng.

Nästa gång gör jag ugnsrostade rotsaker med olivolja, vitlök och rosmarin eller så gör jag rotmos.

Kotlett & potatis

Tänk ibland undrar jag hur min hjärna är funtad. Somliga dagar verkar det högst omöjligt att ta den rakaste vägen, att följa en enkel instruktion. Även om det är min egen idé från början kan jag raskt hamna på ett sidospår som tar mig någon annanstans. Så blir det ofta när jag skriver, bloggar. Så ock med matlagningen.

Den här dagen var jag helt inställd på husmanskosten milda smakminnen från barndomen. Kotlett och potatis helt enkelt. En gräddig sås med bara lite allkrydda eller grillkrydda och en skvätt soya. Kokta grönsaker. Morötter förstås, och ärtor. Kanske har jag broccoli kvar i frysen? Kokt potatis till förstås.

Redan i mataffären tog jag det första sidosteget. Jag lät mig förföras av en binge Mikliröda miniplommontomater. Väl hemma åkte potatisen i grytan, med vatten och havssalt på. Sen fann jag mig plötsligt stå och göra en tomatsallad istället för att skala morötter. Nåväl, har man tagit Fan i båten får man ro honom i land, tänkte jag och fortsatte skiva rödlök i lövtunna skivor och repa små envisa timjanblad från stjälkarna. Olivolja, lite balsamvinäger, flingsalt och några tag med svartpepparkvarnen.

Jaha, nu har jag ju duktigt avvikit från barndomen. Balsamvinäger passar inte så vidare bra ihop med allkrydda. En riktig sås-Maja är jag, så att servera kotletten naken eller bara med lite sky till potatis och tomatsallad finns inte på kartan. Utan någon klar plan började jag bryna kotletterna, kryddade med nymald 4-peppar (svart, vit, grön, rosé). Jag hade förresten benfri kotlettrad som jag skar i tunna skivor, ca 8 mm.

Vispade ur pannan med lite vatten, så på med ett par dl grädde och en pod köttbuljong, och ner med alla kotletterna. Medan såsgrunden fick koka ner lite rotade jag runt i kryddskåp, skafferi och kylskåp. En halv burk puré på soltorkade tomater rörde jag ner i såsen. Smakade. Mmm, den där tomatpurén funkar i grädde också, fast mer smak behövs förstås. Mer av den där 4-pepparn. Lite timjan för att komplettera tomatsalladen. Nja. Fortfarande mesigt. En skvätt balsamvinäger lyfte såsen från barndomsmes till vuxennivå.





Riktigt gott blev det. Förstås inget nyskapande trendigt så, men trevlig vardagsmat som jag kommer att göra fler gånger. Då steker jag nog några extra kotletter, Svärynglet och jag sånär gick en match om vem som skulle få de sista kotletterna till lunch.


En 30-minutersmiddag borde egentligen inte innehålla kokt potatis för då underskattar man hur lång tid det faktiskt tar i köket. Men om man är rask på att skala potatisen, skär den i bitar, och kokar upp vatten i vattenkokare så kommer man nära den den halvtimmen. Annars kan man förstås servera kotletterna med till exempel frysdiskens klyftpotatis, med ris eller något gryn som matvete.